Ofta undviker jag kort.
Att se ansikten kräver stålsättning.
Kraft.
Energi.
Och Ork.
Det kan gå veckor mellan att jag tittar.
Ibland måste sorg planeras.
Man måste ta sig tid.
Minnen och känslor.
Dom är tidskrävande.
Tömmande.
Hur orkar man sörja?
Hur hittar man energi att sakna?
Hur blir man klar?
Ett år, två tåg: samma känsla.
Efter tolv månader, vad har ändrats?
Minne efter minne suddas ut.
Röster, lukter och kramar försvinner.
Bara en känsla är kvar.
Än så länge är den varm i alla fall.
